Senaste nytt från Töllås stickning

Julklapp till mitt lilla rödhåriga spanska barnbarn Gabriela, snart 6 år. Hon är en riktigt påhittig Pippi-flicka som klättrar och springer och hoppar. Och så bor hon i norra Spanien där det kan bli ordentligt kallt uppe i bergen om vintern. En tjock ylleponcho tror jag att hon kan få användning för.
Mitt "vanliga" garn, svenskullgarnet, är lite för stickigt för att ha så nära kroppen som det blir med en hög polokrage, så jag köpte istället M&K-s eco-ull. Det är nästan tre gånger så dyrt, men det får hon allt vara värd, flickan!
Garnet har en stickfasthet på 16 maskor/10 centimeter, och ponchon är stickad på stickor nummer 5 och 5 1/2. Besvärligast på detta plagg var faktiskt tofsarna. Har ingen riktigt bra metod för att göra snygga tofsar.

80-tal

Jag har haft en hel låda full med garner liggande under sängen. I väldigt många år. Faktiskt ända sedan slutet av 80-talet, insåg jag när jag tog fram lådan och började granska innehållet. Så nu är det dags att börja sticka glatt 80-talsrandigt!
Garnet är det klassiska Angorina Lyx. Jag tror inte att det görs längre. Nystanen hamnade i lådan när jag köpte in mängder av enstaka 50-gramsnystan i 20 olika färger otroligt billigt när en garnaffär i Uddevalla la ner sin verksamhet.
Det här ska bli en babymössa. Babyn kommer säkert att se väldigt 80-talstrendig ut.

Victorias tröja

Oj!

Jag fick just veta att Tanums kommun tänker ge två av mina hällristningströjor som bröllopspresent till Victoria och Daniel! Herrtröjan finns redan på Vitlyckemuseet, och damtröjan är den som jag blev färdig med nu under våren. Inte kunde jag väl föreställa mig det när jag satt där och stickade framför TV-n!

Men säg ingenting, det ska bli en överraskning...

Nästan färdigt

Industristickning pågår just nu. Hällristningsmuseet i Vitlycke öppnar den 1 maj och till dess vill jag fylla på deras förråd av färdigstickade tröjor. Dessa två barntröjor är klara att klippa upp och sy ihop, men jag ska försöka hinna med en vuxentröja också, och några mössor.

Om det lönar sig? Nääää. Men det är kul att sticka och förhoppningsvis hjälper det färdigstickade till att sälja några stickpaket med garn och beskrivningar. De är inte riktigt lika arbetskrävande. I alla fall inte för mig...
Men längtan efter våren är svår. Det är HÄR jag brukar sitta och sticka, i solen, vid den här tiden på året. Inte i en dammig och katthårig fåtölj inomhus.

För övrigt så finns det nu en färdig liten bärare till koftan i den förra inlägget! Ofelia heter hon, och hon föddes den 4 mars på Södersjukhuset i Stockholm. Hurra!

Jag ska bli mormor igen!

Idag blev den klar, yttepyttekoftan. Storlek 0-3 månader. Det är bara knapparna som saknas, men det är en världslig sak för att citera Karlsson på taket.
(Sandra, om du kollar in det här inlägget, så behöver du väl inte låtsas om det sen!)

Jag har stuckit emellan med den här lilla koftan, och jag tänkte i min enfald att det skulle bli hur enkelt som helst. Trodde jag. Jag hade aldrig förut bekantat mig med alpacagarn. Det är ju underbart mjukt och lätt och luftigt och mysigt, men hu, så glidigt! Jättesvårt att hantera lösa trådar, ännu svårare att maska av utan att allt drar ihop sig.

Jag gav mig själv en deadline att vara klar med den till imorgon, så jag hinner nog en mössa också. Men sen är det Vitlyckestickning som gäller. Med mitt gamla vanliga, lätt stickiga men lättstickade tvåtrådiga ullgarn. Museet öppnar till påsk. Det är bara att sticka på!

Snabbvantar

Det kom ett mail som jag bara inte kunde motstå: Sticka för Sverige- vantar som ska följa med till den svenska paviljongen på världsutställningen i Shanghai. Beskrivning på Lovikkavantar följde med.
Sista inlämningsdag 27 januari. Det går ju bara inte att låta bli. Det är ju hur kul som helst att sticka med stickor 5 1/2 och fyrtrådigt ullgarn!
Så här blev de. En bohuslänsk variant på Lovikka, broderade med hjulkors från mina "vanliga" hällristningsmönster. Jag gnuggade dem i såpvatten, och de blev supermjuka och mysiga. Får nog sticka ett par till mig själv också!

Stickdepression slut

ÄNTLIGEN är den färdig! Barntröjan som jag började med i höstas, den ringblomsgula. Jag har stickat mig fördärvad gång på gång medan jag har hållit på med den. Det är sviter efter det brutna nyckelbenet i slutet av augusti som ställt till med eländet. Och fy, vad deprimerande det är att inte kunna sticka! Man blir som förlamad, tappar all kreativitet.
Men idag blev den klar, och det sista stickpasset gick riktigt bra- inga efterverkningar i axelleder och muskler. Tack, kära sjukgymnast, du har gjort underverk!
Nu återstår bara att bestämma storleken... Jag har inga lagom stora barn hemma att prova på, och barnbarnen bor väldigt långt borta. Får väl smyga med den in på Lindex eller HM-s barnavdelning och jämföra med deras barnkoftor. Sen får vi se om den är lagom till något barnbarn eller om den ska få följa med till sljödutställningen i Kungsviken till sommaren.
Hurra, nu ska jag sticka mer!